En dag på Himmelsberga med BrickbandsFabrik & Brickband.Museum – ingen vanlig dag. Ändå bara en dag i augusti 2021.
Eftersom jag är ensamstående, är jag både ensam och självgående. Mest är det bra, men ibland går jag i stå..
Jag måste skriva av mig – det hjälper! Det kan vara intressant att läsa för andra som inte lever som jag. Kanske.
Att vara egenföretagare är fantastiskt. För mig finns det inte längre något val. Jag trivs och känner mig FRI.
Men jag ska ju leva på min konsthantverk. Jag har låg arbetskapacitet pgra fysiska besvär, och jag är HSP* – detta är mer än utmaningar! Min ekonomiska nivå är under socialhjälpen som är lägsta läget att hamna i, här i Norden.
Från Hammarby där jag bor och har syfabriken, till Himmelsberga där mina historiska brickband ställs ut – tillsammans med några av BrickbandsFabriks produkter – är det 11 mil t/r. Ibland tar det liksom emot att åka dit, jag tänker att dagen kan användas bättre på syfabriken. Ibland tänker jag, att jag kanske kommer ut på ett äventyr.
Som tur är, har jag världens snällaste mekaniker. Det går alltså att fortsätta köra i en gammal turboSaab. Han har alltid en lösning, och oftast en begagnad reservdel (bra för miljön). Mekanikern skulle jag förresten vilja dela äventyr med..
Det ger ingen intäkt att ha ett museum. Bara utgifter. Men jag kan tacka Brickband.Museum för att jag hittade på att skapa en brickbandsfabrik som, namnet till trots, är en organisk verksamhet som kan göra allt den vill inom ramar av hållbarhet och inredning. Denna kombination tycker jag om!
Och jag kan tacka pandemin för att jag bytte från musik- till textilbranschen. Och jag vill tacka Arbetsförmedlingen för att ett par människor trodde på min idé, och beviljade Starta Eget-bidrag. Det är inte mycket, men det hjälper.
Det är inte varje dag som det köps en BrickbandsFabrik-produkt från utställningen på Himmelsberga. Dom flesta museigäster vill titta på konst eller gamla hus, eller äta lunch i trevliga KaffeStugans trädgård.
Ibland kommer det in en dedikerat dam som säger: ‘Jag är bara här för att se brickbandsutställningen’ Således idag. Damen var född samma år som är broderat på en tehuva som hänger bland mina äldsta brickband: 1932. Då fyller hon 90 nästa år. Hon fattade det inte själv, sa hon som så mycket yngre ut. Hon var från Tyskland, men hade bott i Sverige 60 år.
Hon stannade länge, mycket trevligt! Enligt restriktioner får det vara 3 personer åt gången i det lilla ‘Svinhuset’, och när en tjej i motorcykelkläder dök upp, sa jag välkommen. Vi pratade engelska, men jag anade en brytning. Och när det var något jag inte kunde förklara, bröt 90åringen in med ordet på tyska. Då var ringen slutat. 3 kvinnor i ett gammalt stenhus mitt på Öland. Tjejen berättade att hennes man o söner hade sagt ‘Nu är det din tur!’ och hon hade åkt lycklig iväg på sin motorcykel från Tyskland på solo-semester i Sverige. Hon sa att resan var lyckad för att hon bland annat hade träffat en sån som jag. Varför är jag för blyg för att be om människors namn och kontaktupplysningar? Något ska man kanske bara ha som minne. Tror att vi 3 kvinnor aldrig glömmer stunden och brickbandspratet.
Lite senare var jag ute på gårdsplan mellan Lilla Konsthallen och Svinhuset. Det stod en kvinna och tittade ner på en vacker fjäril som satt stilla på jorden med utspridda, svarta vingar. Plötsligt var vi 6 kvinnor som stod kring den och stirrade och fotade. ‘Sorgmantel’ heter arten, sa en. En annan blev rädd för att köra hem – tänk om den var ett varsel ? Jag tänkte att vi 6 kvinnor hade så mycket power, att det skulle gå bra. Fjärilen kanske bara var en hälsning.
Naturen är fantastisk, kanske speciellt på Öland. Bakom Svinhuset växer krondill storlek XL ! Doften sprider sig i hela gården – ljuvligt!
I naturen finns också konsten. Skapat av Gud och i möte med den mänskliga hjärnan, via ögat, händer det något.
Konsten på väggarna är lite svårare. Men jag tittade in i Stora Konsthallen på Himmelsberga och fick intryck av kvinnoliv, stort o smått, informativt, fult o flott.
I Svinhuset som Brickband.Museum hyr för säsongen, har det bott grisar engång. Det ligger nära till ‘Hedvigs Hus’ och ett annat hus som är några av de hus som visas på Ölands Museum. Jag tog bilder i grannhuset.
Jag känner mig rik efter en dag som denna, men är ändå lite ledsen och mycket trött på vägen hem. Jag har pengar till mat: nya potatis, en kycklingbiff, grönsaker, alkoholfritt vin. Dukar med levande ljus och vackra servetter. Fint, men lite ensamt, jag behöver en långvarig kram. Som HSP är jag helt förbrukat av resan, värmen, pratet, mina miljörätta säljargument.. Jag har nog alltid lite oro för hur företaget ska gå.
Då kommer en pling i telefonen från en nöjd kund som har hängt upp gardinen jag sydde till henne i ny, läcker, hållbar lin och skickade till Stockholm här i veckan – med snabb swish i förskott.
Då vet jag att jag är på rätt väg 🙂
Här kl 23, har jag kommit ner i varv, dricker te, tittar på dagens bilder, skriver detta.
Sänd mig en vänlig tanke, då får du en från mig.
Malene på BrickbandsFabrik
#endagiaugusti #fri #hsp #syfabrik #hållbarhet #inredning #brickband #krondill #thisisÖland #sorgmantel #rik #kram
*High Sensitive Person /högkänslig person
Krondill bakom Svinhuset 
Brickband.Museum i Svinhuset
Stor konst! 
Grannhuset.. 
..känner mig hemma 🙂
Liten, stor konst 
Grannhusets dörr 
Lite som mitt barndomsrum
Tillägg 8/8 2021
I en bok av ‘Solöga’ hittar jag detta:
Tillägg 15/9 2021
En väninna skrev som reaktion på mitt blogginlägg:
‘Jobbigt att du inte orkar så mycket! Finns det inget som kan ‘lindra’ högkänslighet?’
Att vara HSP är en gåva, alla nyanser man kan se och känna är berikande för livet. Att ha stor empati och analytisk förmåga, är en styrka i många yrken. Dessa kvalitéer är inga man har lust att förlora. Man räknar med att 1/5 av befolkningen har HSP.
När allt snurrar för fort är det dock inte så kul. Men om ‘vi’ kunde styra världen, fanns det inga skräckfilmer, inga dödliga vapen – tror jag!
Lindringen finns där man lär känna sig själv, där man kan säga nej och ja på rätt ställe och skydda sig själv på ett sunt sätt.
Jag har ju också kroniska sjukdomar som tröttar varje dag. Min låga arbetskapacitet måste jag acceptera. Jag har lärt mig att min kreativitet ger mig energi, så det får bli så. 🙂
Kram och tack för reflektion, reaktion på mitt inlägg här!
Malene
‘Be Sensitive & Proud’